Vad den mäter
Den genomsnittliga förändringshastigheten svarar på en fråga med två delar: hur mycket ändrade sig
funktionen, och över hur stort intervall? Svaret är den ena delen delad med den andra.
- Förändringen i y: f(b) − f(a)
- Förändringen i x: b − a
Kvoten kallas ofta Δy/Δx, där Δ (delta) betyder “förändring i”. Geometriskt är den lutningen på den räta
linjen mellan de två punkterna på kurvan — sekanten. Kurvan kan göra vad som helst mellan a och b; den
genomsnittliga förändringshastigheten ser bara var den började och var den slutade.
Kvoten kallas också differenskvot.
Räkneexempel
Steg för steg. f(x) = x² − 4x, intervallet [1, 5].
- Räkna ut f i båda ändpunkterna: f(1) = 1 − 4 = −3 och f(5) = 25 − 20 = 5.
- Ta differenserna: f(5) − f(1) = 5 − (−3) = 8, och 5 − 1 = 4.
- Dela: 8 / 4 = 2.
Funktionen växte alltså med 2 enheter per x-enhet i genomsnitt över intervallet — trots att den först
sjönk ner till sitt minimum vid x = 2 och steg därefter. Det är vad “i genomsnitt” betyder.
Med enheter. En bil kör 240 km på 3 timmar. Här är x tiden och f(x) sträckan, så den genomsnittliga
förändringshastigheten är 240 / 3 = 80 km/h. Det är medelhastigheten, och den säger ingenting om vad
hastighetsmätaren visade vid något enskilt tillfälle.
Negativ. f(x) = 100 − x² i intervallet [2, 6] ger (64 − 96) / (6 − 2) = −32 / 4 = −8. Ett negativt
värde betyder att funktionen sjönk.
Ett steg från derivatan
| Frågan |
Vad det heter |
Hur den räknas |
| Hur fort ändrade den sig över ett intervall? |
Genomsnittlig förändringshastighet |
(f(b) − f(a)) / (b − a) |
| Hur fort ändrar den sig i en punkt? |
Momentan förändringshastighet, derivatan |
Gränsvärdet när b närmar sig a |
Sätt b = a i formeln och nämnaren blir 0, så kvoten är inte definierad där. Därför behövs derivatan: en
hastighet i en punkt är inte en kvot, den är ett gränsvärde. Låter man intervallet
krympa blir sekanten till slut en tangent, och dess lutning är derivatan f′(a).
Den här sidan är därför det sista steget före gränsvärden: derivatan är vad kvoten närmar sig när b − a
går mot noll.
Samma räkning som riktningskoefficienten
Riktningskoefficienten ur två punkter räknas på
exakt samma sätt: (y₂ − y₁) / (x₂ − x₁). Skillnaden är vad man har framför sig. Har du en linje och två
punkter på den är det en riktningskoefficient. Har du en funktion och ett intervall är det en
genomsnittlig förändringshastighet. Räkningen är densamma eftersom sekanten är en rät linje.
Vanliga misstag
- Att ta differenserna i olika ordning. Både täljare och nämnare ska gå från a till b. Byter du
ordning i bara den ena får du rätt siffra med fel tecken.
- Att dela med fel sak. Nämnaren är b − a, inte b. Intervallet [3, 7] har bredden 4, inte 7.
- Att tro att den säger något om mitten. Funktionen kan ha vänt flera gånger mellan ändpunkterna.
Genomsnittet ser bara start och slut.
- Att glömma enheterna. Ändrar sig sträcka per tid blir svaret en hastighet; ändrar sig kronor per
månad blir det kronor per månad. Enheten följer av vad y och x är.
Vanliga frågor
Vad betyder det om svaret blir 0?
Att funktionen slutade på samma värde som den började på. Den kan ha rört sig hur mycket som helst
däremellan — f(x) = x² − 4x på intervallet [0, 4] börjar och slutar på 0, men dyker ner till −4 på vägen.
Måste b vara större än a?
Nej. Räkningen ger samma svar åt båda håll, eftersom både täljare och nämnare byter tecken. Det vanliga
är ändå att skriva intervallet med den mindre änden först.
Vad är skillnaden mot medelvärdet av funktionen?
Två olika saker. Den genomsnittliga förändringshastigheten är ett medelvärde av hur fort funktionen
ändrade sig. Funktionens medelvärde är ett medelvärde av hur stor den var, och räknas med en integral.