Villkoret
- ∇f = λ∇g
De två vektorerna är gradienterna av f och g, och λ är ett tal, Lagrangemultiplikatorn. Utskrivet är villkoret fx = λ · gx och fy = λ · gy. Tillsammans med bivillkoret g(x, y) = c är det tre ekvationer med de tre obekanta x, y och λ, och lösningarna är kandidaterna. Sidan har inget kort: arbetet är att lösa systemet, och ett kort som tog de fyra partiella derivatorna och λ skulle antingen lämna tillbaka en av dem eller sakna svar om de inte redan var parallella.
Gäller när f och g har kontinuerliga första partiella derivator nära punkten, punkten är ett lokalt maximum eller minimum av f bland punkterna på kurvan g = c, och ∇g inte är nollvektorn där. Det är ett nödvändigt villkor, inte ett tillräckligt: det ger kandidater, och kandidaterna måste fortfarande jämföras.
Varför gradienterna är parallella
Gradienten av g är vinkelrät mot kurvan g = c. Om f har ett lokalt extremvärde på kurvan ändras f inte till första ordningen när man rör sig längs kurvan, så ∇f är också vinkelrät mot kurvan. I planet är två vektorer som är vinkelräta mot samma riktning multipler av varandra. Uttryckt med nivåkurvor: i punkten tangerar kurvan g = c nivåkurvan till f genom den, utan att korsa den.
Metoden
- Skriv bivillkoret som g(x, y) = c och räkna ut ∇f och ∇g.
- Lös fx = λgx, fy = λgy och g = c för x, y och λ.
- Lägg till punkterna där ∇g = 0 på kurvan, om det finns några, eftersom villkoret inte kan hitta dem.
- Jämför f i alla kandidater. Om kurvan är sluten och begränsad är det största värdet maximum och det minsta minimum. Om den inte är det kan det saknas både största och minsta värde.
Räkneexempel: xy på en ellips
Hitta största och minsta värdet av f = xy på ellipsen g = x² + 4y² = 8. Här är ∇f = (y, x) och ∇g = (2x, 8y), så
- y = 2λx, x = 8λy och x² + 4y² = 8.
Sätts den första in i den andra fås x = 16λ²x. Här är x ≠ 0, eftersom x = 0 skulle ge y = 0, som inte ligger på ellipsen, så λ² = 1/16 och λ = ±1/4.
- λ = 1/4: y = x/2, och x² + x² = 8 ger punkterna (2, 1) och (−2, −1), där xy = 2.
- λ = −1/4: y = −x/2, vilket ger (2, −1) och (−2, 1), där xy = −2.
Ellipsen är sluten och begränsad, så största värdet är 2 och minsta −2. Olikheten x² + 4y² ≥ 4|xy| ger samma gräns.
Ett andra exempel: x + y på en cirkel
För f = x + y på x² + y² = 2 är ∇f = (1, 1) och ∇g = (2x, 2y), så 1 = 2λx och 1 = 2λy. Då är x = y = 1/(2λ), och x² + y² = 2 ger x² = 1: kandidaterna är (1, 1) med λ = 1/2 och (−1, −1) med λ = −1/2. Värdena av f är 2 och −2.
När villkoret missar svaret
På kurvan x² = y³ (en spets med y ≥ 0), ta f = y. Det minsta värdet är 0, i origo. Där har g = x² − y³ ∇g = (2x, −3y²) = (0, 0), medan ∇f = (0, 1), så inget λ uppfyller ∇f = λ∇g. Metoden hittar inte den punkten, och därför ber steg 3 om punkterna där ∇g = 0.
Vad λ betyder
När optimum beror deriverbart på bivillkorets nivå c är λ den takt med vilken det optimala värdet ändras med c. För f = xy på 2x + y = c är maximum c²/8, i (c/4, c/2), där fx = y = 2λ ger λ = c/4, som är derivatan av c²/8. För c = 8 är maximum 8, i (2, 4), och λ = 2.
Vanliga misstag
- Att glömma bivillkoret. De två komponentekvationerna har en lösning i varje punkt där gradienterna är parallella. Ekvationen g = c väljer ut de punkter som ligger på kurvan.
- Att dividera med en variabel som kan vara 0. Delar man x = 16λ²x med x förlorar man lösningarna med x = 0. Pröva dem först.
- Att kalla en kandidat för maximum. Kandidater jämförs med värde, och på en kurva som inte är sluten och begränsad behöver det största värdet inte finnas.
- Att hoppa över punkter där ∇g = 0. De uppfyller villkoret för inget λ, om inte ∇f = 0 också, och kan ändå vara extrempunkter.
- Att blanda ihop multiplikatorns tecken. Tecknet på λ beror på hur g skrivs: g = c och c − g = 0 ger motsatta tecken. Punkterna är desamma.
Vanliga frågor
Vad är Lagrangefunktionen?
Funktionen L(x, y, λ) = f − λ(g − c). Sätter man dess tre partiella derivator lika med 0 får man samma tre ekvationer
som ovan, så en kandidat är en stationär punkt till L.
Kan jag sätta in bivillkoret i stället?
När bivillkoret kan lösas ut för en variabel, som y = 8 − 2x, ger insättning i f en funktion av en variabel
med de vanliga verktygen. Multiplikatormetoden är till för bivillkor som är besvärliga att lösa ut, och den behandlar
variablerna lika.
Hur vet jag om en kandidat är maximum eller minimum?
Jämför värdena av f i alla kandidater, som i exemplet. Ett andra ordningens test för bivillkor finns
(det använder en kantad Hessian), men när kurvan är sluten och begränsad räcker det att jämföra värden.