Vad formeln säger
y′ + ay = f(x)
Gäller när a är en konstant och f är kontinuerlig på ett intervall.
En linjär differentialekvation av första ordningen med konstant koefficient a. Första ordningen
eftersom bara y′ förekommer, linjär eftersom y och y′ står för sig själva, aldrig i kvadrat eller inuti
en funktion. f(x) är en funktion av x. Med f(x) = 0 är det
y′ = ky med
k = −a.
Metoden är den integrerande faktorn e^(ax), på engelska integrating factor. Multiplicera båda leden med den:
e^(ax)y′ + a·e^(ax)y = e^(ax)f(x)
Vänsterledet är nu det som produktregeln ger för derivatan av e^(ax)·y. Alltså
D(e^(ax)·y) = e^(ax)f(x), e^(ax)·y = ∫ e^(ax)f(x) dx + C, y = e^(−ax)(∫ e^(ax)f(x) dx + C)
Räkneexempel
Lös y′ + 2y = 4x med y(0) = 2.
- Den integrerande faktorn är e^(2x). Multiplicerat: D(e^(2x)y) = 4x·e^(2x).
- Integrera (partiell integration): e^(2x)y = 2x·e^(2x) − e^(2x) + C.
- Dela med e^(2x): y = 2x − 1 + C·e^(−2x).
- Villkoret: y(0) = −1 + C = 2, så C = 3, och y = 2x − 1 + 3e^(−2x).
Kontroll: y′ = 2 − 6e^(−2x), och y′ + 2y = 2 − 6e^(−2x) + 4x − 2 + 6e^(−2x) = 4x. Rätt.
C som också ska delas
Ett vanligt misstag sitter i steg 3. Konstanten lades till innan vi delade med e^(2x), så den delas också: C·e^(−2x), inte C. Den som skriver y = 2x − 1 + C får något som ser ut som en lösningsmängd men inte är det — y′ + 2y blir då 4x + 2C, vilket bara är 4x när C = 0.
Ett andra exempel: avsvalning
Kaffe på 90 °C i ett rum på 20 °C svalnar enligt Newtons avsvalningslag, T′ = −0,1(T − 20), med t i minuter. På standardform: T′ + 0,1T = 2.
Den integrerande faktorn e^(0,1t) ger D(e^(0,1t)T) = 2e^(0,1t), så e^(0,1t)T = 20e^(0,1t) + C och T = 20 + C·e^(−0,1t). Med T(0) = 90 blir C = 70. Efter 10 minuter: T = 20 + 70e^(−1) ≈ 45,8 °C.
Det konstanta högerledet ger en konstant partikulärlösning, T = 20, temperaturen kaffet närmar sig.
Den andra vägen: homogen lösning plus partikulärlösning
I gymnasiet löses samma ekvation utan integrerande faktor: den allmänna lösningen är lösningen till y′ + ay = 0, alltså C·e^(−ax), plus en lösning till hela ekvationen, som man hittar genom att ansätta dess form.
| f(x) | Ansats för partikulärlösningen |
|---|---|
| en konstant | y = A |
| ett polynom av grad n | ett polynom av grad n |
| e^(bx), b ≠ −a | y = A·e^(bx) |
| sin bx eller cos bx | y = A sin bx + B cos bx |
För y′ + 2y = 4x: ansätt y = Ax + B. A + 2(Ax + B) = 4x ger A = 2 och B = −1, och med den homogena delen blir y = 2x − 1 + C·e^(−2x) — samma svar som ovan.
När a beror på x
y′ + a(x)·y = f(x) löses på samma sätt, med faktorn e^(∫a(x) dx) i stället för e^(ax). Produktregeln gör fortfarande vänsterledet till derivatan av e^(∫a dx)·y.
Vanliga misstag
- En konstant som inte delas. y = e^(−ax)∫ … + C är fel; C ska stå innanför parentesen.
- Fel tecken i faktorn. För y′ + ay är faktorn e^(+ax). För y′ − ay är den e^(−ax).
- Inte på standardform. 2y′ + 6y = 4 måste först delas med 2: y′ + 3y = 2, faktor e^(3x).
- Att glömma begynnelsevillkoret. Utan det är svaret en familj av funktioner, inte en.
Vanliga frågor
Varför fungerar den integrerande faktorn?
För att derivatan av e^(ax) är a·e^(ax). Multipliceras y′ + ay med e^(ax) uppstår exakt de två termer
som produktregeln ger för derivatan av e^(ax)y, så vänsterledet blir en enda derivata som kan
integreras.
Integrerande faktor eller ansats — vilken ska jag använda?
Ansatsen går fortare när f(x) är ett polynom, en exponentialfunktion eller en sinus, och det är
metoden gymnasiet lär ut. Den integrerande faktorn fungerar för varje f(x) vars integral du kan ta
fram, och när koefficienten varierar med x.