Vad diagrammet visar
Ett venndiagram ritar mängder som områden. Rektangeln är grundmängden, allt som räknas, och varje mängd är en cirkel i den. Där två cirklar överlappar ligger snittet, de element som hör till båda. Med två mängder delas rektangeln i fyra områden: bara den första, bara den andra, båda, och ingen av dem. Med tre mängder blir det åtta.
Det som skiljer venndiagrammet från äldre mängddiagram är att alla områden ritas, också de som är tomma. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver hur Leonhard Euler 1768 ritade förhållanden mellan mängder genom att lägga cirklar i varandra eller isär, efter hur mängderna faktiskt förhöll sig, medan John Venns diagram visar alla möjliga förhållanden mellan mängderna och markerar ett tomt område genom att skugga det.
Så läser du det
I diagrammet ovan spelar 18 elever fotboll och 12 simmar, och 7 gör båda. Varje område får sitt antal:
- Bara fotboll: 18 − 7 = 11.
- Bara simning: 12 − 7 = 5.
- Båda, snittet A ∩ B: 7.
- Ingen av dem, utanför cirklarna: 30 − 11 − 5 − 7 = 7.
Ur områdena läses resten:
- Unionen A ∪ B, minst en av aktiviteterna: 11 + 5 + 7 = 23 elever.
- Komplementet till A, de som inte spelar fotboll: 30 − 18 = 12, samma som 5 + 7.
- En sannolikhet. Väljs en elev på måfå är sannolikheten att eleven gör minst en av sakerna 23/30.
Snittet räknas en gång
Att lägga ihop 18 och 12 ger 30, som om alla elever gjorde minst en av sakerna. Men de 7 i snittet finns med i båda talen och har räknats två gånger. De dras bort en gång:
antalet i A ∪ B = antalet i A + antalet i B − antalet i A ∩ B = 18 + 12 − 7 = 23.
Samma sak gäller sannolikheter, i additionsprincipen: P(A ∪ B) = P(A) + P(B) − P(A ∩ B). När mängderna saknar gemensamma element är snittet tomt, och då är unionen bara summan.
När det passar och när inte
Ett venndiagram passar för två eller tre mängder som kan överlappa, och för att se vilka kombinationer som finns. Med fyra mängder finns 16 kombinationer, men fyra cirklar kan dela planet i högst 14 områden, så ett diagram för fyra mängder behöver andra former än cirklar och blir svårt att läsa.
När frågan gäller antal eller sannolikheter för två egenskaper, och särskilt betingade sannolikheter, är en fyrfältstabell ofta tydligare. Samma 30 elever:
| Simmar | Simmar inte | Totalt | |
|---|---|---|---|
| Spelar fotboll | 7 | 11 | 18 |
| Spelar inte fotboll | 5 | 7 | 12 |
| Totalt | 12 | 18 | 30 |
Ur tabellens rad för fotbollsspelarna läses direkt att 7 av 18 också simmar, den betingade sannolikheten 7/18. I diagrammet finns samma tal, men läsaren måste själv se att 18 är hela cirkeln A.
Vanliga fel
- Hela mängdens antal i ett område. Talet 18 hör till hela cirkeln A, inte till området bara A, som rymmer 11.
- Området utanför cirklarna glömt. De 7 som varken spelar fotboll eller simmar finns i rektangeln, och utan dem stämmer inte summan 30.
- Snittet räknat två gånger, som när 18 och 12 läggs ihop till 30.
- Disjunkta mängder tagna för oberoende händelser. Två händelser utan gemensamma utfall, där båda kan inträffa, är beroende: inträffar den ena kan den andra inte inträffa. Oberoende är något annat, se multiplikationsprincipen.
Fördjupning: tre mängder
Med tre mängder A, B och C ger diagrammet åtta områden, och unionen räknas med samma tanke i fler steg:
antalet i A ∪ B ∪ C = A + B + C − (A ∩ B) − (A ∩ C) − (B ∩ C) + (A ∩ B ∩ C),
där varje term är antalet element i mängden. Ett element som hör till alla tre räknas tre gånger i de första termerna, dras bort tre gånger i snitten av två och läggs till en gång i den sista: totalt en gång. Ett element som hör till precis två räknas två gånger och dras bort en gång. Regeln kallas principen om inklusion och exklusion och gäller, med växlande tecken, för vilket ändligt antal ändliga mängder som helst.
Rektangeln är en del av diagrammet och inte en ram: den anger vad som räknas. Byts grundmängden, till exempel från 30 elever i en klass till alla elever på skolan, ändras komplementen och området utanför cirklarna, men inte snittet.