Π är det osmotiska trycket i kPa, i van ’t Hoff-faktorn (hur många partiklar varje formelenhet delar
sig i), c koncentrationen i mol/dm³, R gaskonstanten 8,314 kPa·dm³/(mol·K) och T temperaturen i
kelvin. Med c i mol/dm³ och R i de enheterna kommer trycket ut direkt i kPa.
Gäller för utspädda lösningar och ett membran som bara släpper igenom lösningsmedlet.
Vad den säger
Lägg en lösning och rent vatten på var sin sida om ett membran som släpper igenom vatten men inte det lösta
ämnet. Vatten strömmar in i lösningen tills tryckskillnaden trycker tillbaka tillräckligt hårt. Det trycket
är Π. Formeln har samma form som allmänna gaslagen,
p = (n/V) · RT: de lösta partiklarna beter sig som om de vore en gas i lösningens volym.
Räkneexempel
Standardvärdena. Socker, som inte delar sig, så i = 1, vid c = 0,1 mol/dm³ och 298 K:
Π = 1 · 0,1 · 8,314 · 298 ≈ 248 kPa, ungefär två och en halv atmosfär från en svag lösning.
Salt vid kroppstemperatur. NaCl delar sig i två joner, i = 2. Vid c = 0,15 mol/dm³ och T = 310 K:
Π = 2 · 0,15 · 8,314 · 310 ≈ 773 kPa.
Koncentration ur ett tryck. En sockerlösning vid 298 K trycker tillbaka med 124 kPa:
c = Π / (i · R · T) = 124 / (8,314 · 298) ≈ 0,050 mol/dm³.
Vanliga misstag
- Att glömma i. Ett salt ger fler partiklar än formelenheter, och det är partiklarna som räknas.
- Att blanda enheterna för R. Med R = 8,314 J/(mol·K) måste c vara i mol/m³ för att ge pascal. Med
mol/dm³ och det R blir svaret i Pa tusen gånger för litet.
- Att använda grader Celsius. T ska vara i kelvin.
Vanliga frågor
Varför används det för att bestämma molmassor?
För att även en mycket liten koncentration ger ett tryck som är stort nog att mäta. För proteiner och
polymerer, där fryspunkten knappt skulle röra sig, är det osmotiska trycket det praktiska sättet att räkna
molekyler.