- ln(p₂ / p₁) = (L / R) · (1/T₁ − 1/T₂)
p₁ är ångtrycket vid temperaturen T₁, p₂ ångtrycket vid T₂, L det molära ångbildningsvärmet i
J/mol och R gaskonstanten 8,314 J/(mol·K). Temperaturerna anges i kelvin.
Gäller när ångan kan räknas som en idealgas och L som konstant, några tiotal grader kring en känd punkt.
En vätska kokar när dess ångtryck är lika med trycket omkring den. En enda känd punkt, att vatten kokar vid
373,15 K under 101 325 Pa, räcker därför tillsammans med ångbildningsvärmet för att ge hela kurvan i
närheten.
Räkneexempel
Vatten vid 90 °C. Med L = 40 700 J/mol för vatten vid kokpunkten blir
ln(p₂ / 101 325) = (40 700 / 8,314) · (1/373,15 − 1/363,15), alltså p₂ ≈ 70,6 kPa.
Kokning på ett berg. På ungefär 3 000 meters höjd är lufttrycket nära 70 kPa. Löser man ut T₂ med
p₂ = 70 000 Pa blir kokpunkten 89,8 °C. Pasta tar märkbart längre tid, och ett ägg som kokas den vanliga
tiden blir löst.
Tryckkokaren gör tvärtom. Högre tryck inuti höjer kokpunkten över 100 °C, och maten blir klar snabbare.
Formeln förutsätter att ångan beter sig som en ideal gas, att vätskans volym är försumbar jämfört med
ångans och att L är konstant i intervallet. Över några tiotal grader nära normalt tryck stämmer alla tre bra.
Nära den kritiska punkten, eller över ett temperaturområde på hundra grader, ändras L och svaret glider iväg. Tekniska tabeller
använder då Antoines ekvation eller mätdata.
Vanliga misstag
- Att använda värmet per kilogram. L är här per mol. För vatten är 2 260 kJ/kg · 0,018 kg/mol
≈ 40,7 kJ/mol. Sidan om latent värme använder värdet
per kilogram.
- Att byta plats på temperaturerna. Ett högre T₂ måste ge ett högre p₂. Om trycket sjunker när
temperaturen stiger står parentesen åt fel håll.
- Att räkna i Celsius. 1/90 och 1/100 är inte 1/363,15 och 1/373,15.
Vanliga frågor
Fungerar den för sublimering också?
Ja, med sublimeringsvärmet i stället för ångbildningsvärmet. Då ger den ångtrycket över is, vilket spelar
roll för rimfrost och frystorkning.
Varför kallas det samband och inte lag?
Clapeyron skrev det exakta sambandet för lutningen hos en fasgräns, och Clausius lade till
idealgasapproximationen som gör det integrerbart. Formen på den här sidan är den integrerade
approximationen.