Så använder du kalkylatorn
- Skriv funktionen som du skriver på en miniräknare:
x^2,sin(2x),1/x,e^x,sqrt(x). Underförstådd multiplikation fungerar, så3x^2 - 4xoch2(x + 1)går bra. - Den primitiva funktionen visas medan du skriver, som F(x) + C. Under den finns en panel med reglerna som byggde svaret, en rad per steg.
- Fyll i Från x = och Till x = för att få den bestämda integralen. Kalkylatorn visar då också
insättningen, F(b) − F(a), så att du kan följa uträkningen. Gränserna får vara uttryck:
pi,e,1/2. - Integrerar du med avseende på något annat än
x? Byt bokstav i Integrera med avseende på. Andra bokstäver behandlas som konstanter och följer med oförändrade: den primitiva funktionen tilla tär a·t²/2. - Adressfältet innehåller funktionen och gränserna, så en länk tar fram exakt samma uträkning igen.
Vilka regler som används
| Det du skriver | Regel | Primitiv funktion |
|---|---|---|
x^n |
Potensregeln | xⁿ⁺¹/(n + 1) |
1/x |
Potensregelns undantag | ln|x| |
e^x, 2^x |
Exponentialfunktioner | eˣ, 2ˣ/ln 2 |
sin(x), cos(x) |
Trigonometri, i radianer | −cos x, sin x |
sqrt(x), root(x, 3) |
Roten som potens | 2x√x/3, 3x∛x/4 |
f + g, f - g, c*f |
Term för term | F ± G, c·F |
sin(2x), e^(3x + 1) |
Linjär inre funktion | −cos(2x)/2, e³ˣ⁺¹/3 |
Den sista raden är den enda substitution kalkylatorn gör själv: när det som står inuti funktionen är en rät linje, kx + m, delar den med k. Det gäller alla regler i tabellen.
Räkneexempel
Ett polynom. 3x^2 - 4x + 1 integreras term för term med potensregeln: 3x² blir x³, −4x blir −2x²
och 1 blir x. F(x) = x³ − 2x² + x + C. Med gränserna 0 och 2 blir den bestämda integralen
F(2) − F(0) = (8 − 8 + 2) − 0 = 2. Konstanten C tar ut sig själv i subtraktionen, och därför behövs
den aldrig i en bestämd integral.
En linjär inre funktion. sin(2x) har en primitiv funktion som man lätt gissar fel på. −cos(2x) är
nästan rätt, men deriverar du den får du 2·sin(2x), dubbelt för mycket. Därför delar kalkylatorn med två:
F(x) = −cos(2x)/2.
En produkt. x*e^x går inte att integrera med tabellen ovan. Det kräver
partiell integration, och den säger kalkylatorn att den inte gör i stället för
att gissa. Ger du den gränser, till exempel 0 och 1, räknar den ändå ut värdet numeriskt: 1, märkt
som ungefärligt. För hand blir det (x − 1)·eˣ mellan 0 och 1, alltså 0 − (−1) = 1.
Vad integralen används till
Den bestämda integralen är arean mellan kurvan och x-axeln, räknad med tecken:
- Där funktionen är positiv räknas arean som plus, där den är negativ som minus. ∫₀^π sin x dx är 2, men ∫₀^2π sin x dx är 0: bågen under axeln tar ut bågen över. Vill du ha hela den geometriska arean delar du upp intervallet där kurvan korsar axeln och lägger ihop beloppen.
- I fysiken ger integralen av hastigheten tillryggalagd sträcka, och integralen av en kraft längs en sträcka arbetet.
- Integralen delad med intervallets längd är funktionens medelvärde på intervallet.
Att integrera och derivera är varandras motsats: deriverar du den primitiva funktionen får du tillbaka det du skrev. Det är analysens fundamentalsats, och det är därför den bestämda integralen kan räknas som F(b) − F(a).
Vanliga frågor
Visar den stegen?
Ja. Panelen under svaret listar varje regel den använde, i ordning, och med gränser visar den
insättningen F(b) − F(a) med talen utskrivna.
Vad betyder “ungefärlig (numerisk)”?
Att regeltabellen inte hittade någon primitiv funktion, men att värdet ändå gick att räkna ut genom att
summera funktionen i många små delar (adaptiv Simpsons metod). Svaret stämmer på många decimaler, men
det är en uppskattning och märks därför som en. Står det “exakt” kommer värdet från F(b) − F(a).
Vad kan den inte integrera?
Produkter av två varierande faktorer, som x·eˣ, kvoter av två varierande uttryck, och funktioner av
något annat än en rät linje, som e^(x²) eller sin(x²). Den har heller ingen regel för ln x ensamt, tan x,
arcusfunktionerna, absolutbelopp eller fakultet. I alla de fallen säger den vad som saknas, och med
gränser räknar den ändå ut värdet numeriskt.
Varför får jag inget svar för 1/x från −1 till 1?
För att 1/x inte är ändlig i x = 0, som ligger mellan gränserna. Att sätta in gränserna i ln|x| ger 0,
men det svaret är fel: integralen existerar inte. Kalkylatorn kontrollerar intervallet och säger det i
stället. Samma sak gäller generaliserade integraler som ∫₀¹ ln x dx, där den inte räknar gränsvärdet.
Varför räknas vinklar i radianer?
Därför att den primitiva funktionen till cos x är sin x bara i radianer. Samma regel gäller i
derivatakalkylatorn.